DEN ENSAMME MANNEN

Text: Peter Kadhammar Foto: Urban Andersson

För ett år sedan dominerade flyktingkrisen världens medier.
I dag skrivs nästan ingenting. Men det betyder inte att människor slutat drömma om Europa. Tvärtom.
Förra året dog 5 000 människor när de försökte korsa Medelhavet, en rekordhög siffra.
Samtidigt sitter tusentals flyktingar fast i läger runt om i Europa, i väntan på att deras öde ska avgöras. Processerna tar månader, till och med år.
Aftonbladet har träffat de bortglömda.

ISTANBUL

I

ngen kan säga när Abu Yusufs olycka började, en del skulle anse att den inträffade redan innan han föddes, men ingen kan bestrida att han gjort sitt bästa för att parera ödets nycker.

Därför sitter han nu i en skum lägenhet i Istanbul, utanför vräker regnet ner, och ett dystert ljus kämpar sig in och faller på ansiktet som är trött och fårat. Han hostar. I fyra och en halv månad har han varit här, väntat, samlat ihop sina dokument, och snart hoppas han vara redo besöka svenska konsulatet och ansöka om visum och politisk asyl.

Familjen befinner sig redan i Sverige, i Östra Ljungby utanför Helsingborg, och rapporterar att livet långt däruppe i norr är gott. De sover bra. Ingen vill dem något ont. De har besökt Malmö och två gånger Stockholm. I Sverige kan man resa fritt, det behövs inga papper, inga tillstånd, och man behöver inte frukta vare sig granater eller krypskyttar längs vägen.
Man får månatlig lön från staten och betald bostad tills man kan försörja sig själv.
Abu Yusuf piggnar till när han berättar.

foto : andreas hillergren : šstra ljungby 2017-01-19  namn frŒn vŠnster: wadee (studerar jounalist) ghassan (arbetsterapeut) yousef (lŠrare i historia/geografi) thagrid, mamma legan (barn) vi har trŠffat palestiniern frŒn gaza, abu yusuf, i dag hŠr i istanbul. hans sšnder och fru finns i šstra ljungby utanfšr helsingborg foto: andreas hillergren aftonblade foto : andreas hillergren : šstra ljungby 2017-01-19  namn frŒn vŠnster: wadee (studerar jounalist) ghassan (arbetsterapeut) yousef (lŠrare i historia/geografi) thagrid, mamma legan (barn) vi har trŠffat palestiniern frŒn gaza, abu yusuf, i dag hŠr i istanbul. hans sšnder och fru finns i šstra ljungby utanfšr helsingborg foto: andreas hillergren aftonblade
I Östra Ljungby utanför Helsingborg väntar Yousefs familj. Foto: Andreas Hillergren.

Däruppe väntar hustrun Tagreed, 50, och sönerna Yousef, Ghassan, Najy och Wadee. Och Yousefs fyraåriga dotter. De har tagit sig till Sverige i omgångar. Först Yousef och hans dotter, det var för tre år sedan, och skälet var att dottern behövde sjukhusvård. Tagreed och de tre yngre sönerna följde efter, det var för ett år och fyra månader sedan, de for med en flyktingsmugglare över Medelhavet och reste sedan norrut genom Europa, hur vet inte Abu Yusuf.

Det sista han gjorde innan han lämnade Gaza i september var att sälja familjens möbler. Han fick 3 000 dollar för dem. Nu har han inget kvar i Palestina och kanske kommer han aldrig att återse platsen där han föddes.
Det beror förstås på hur den sista etappen av den långa resan slutar.
Abu Yusuf är väl medveten om att Sverige och EU inte vill ta emot fler flyktingar. Europa reser stängsel, patruller kontrollerar gränserna och fartyg bevakar havet.

foto : urb : abu yusuf flykting frŒn gaza, sŠger att han Šr fšr gammal fšr att Œka med en liten ranglig flyktingbŒt šver medelhavet.  foto urban andersson foto : urb : abu yusuf flykting frŒn gaza, sŠger att han Šr fšr gammal fšr att Œka med en liten ranglig flyktingbŒt šver medelhavet.  foto urban andersson

Abu Yusuf säger att han är 60 år och för gammal för att åka med en liten ranglig flyktingbåt över Medelhavet. Därför förbereder han noga sina papper, vartenda dokument han kan få tag i som på något vis kan styrka vem han är, och att han bör få resa in i Sverige: hans palestinska pass, papper som visat att han arbetat med Olof Palme-centret i Stockholm i ett projekt för försoning mellan de rivaliserande palestinska fraktionerna Hamas och Fatah. Program från ett seminarium i Sverige som han skulle ha deltagit i om inte Israel hade ställt Gaza under blockad.

Det är alltid någon annan som bestämt över Abu Yusuf, ibland en stormakt långt borta, ibland makthavare på närmare håll.
Så när började hans olycka?
1920, när första världskrigets segrarmakter satte den arabiska provinsen Palestina under brittiskt mandat?
1947, när det nybildade FN efter andra världskriget beslutade att dela Palestina i en judisk och en arabisk stat?
1948, när staten Israel utropades och 750 000 palestinier flydde och fördrevs? Bland dem befann sig Abu Yusufs far och mor. Bägge levde i den arabiska byn Dimra strax norr om Gaza och de fördrevs med alla andra invånare, cirka 500 personer, sex kilometer söderut, över gränsen till Gaza.
Dimra bär numera det israeliska namnet Erez.
Eller började olyckan med att Egypten samma år ockuperade Gaza?
Nja, när Abu Yusuf tänker efter innebar ockupationen en öppning för hans familj. De var enkla bönder, analfabeter. Hans far fick chansen att gå i skola i regi av FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar, UNRWA, och sedan vann han inträde till universitetet i Kairo. Egyptens ledare Nasser lät studenter från Gaza delta gratis i undervisningen. De tilldelades fickpengar också.

FN-trupper bevakade den stängda gränsen mellan Gaza och Israel.
Abu Yusuf var bara barn då men han tror att tiden under Nasser var ganska bra. Fadern kunde återvända till Gaza och bli lärare på en av UNRWA:s skolor. Det skänkte familjen anseende, och försörjning.
Kanske kan man säga att 1967 var året då olyckan började. Efter sexdagarskriget lämnade Egypten Gaza: den nya ockupationsmakten hette Israel.

Men vid närmare eftertanke var det där en bra tid, säger Abu Yusuf. Invånarna i Gaza tilläts resa in i Israel för att arbeta och den israeliska marknaden öppnades för de palestinska bönderna.
För första gången sedan 1948 kunde Abu Yusufs far– och morföräldrar återse byn de hade flytt från. De fick inte återvända till det som en gång varit deras, men de kunde samla ihop barn och barnbarn och visa dem: här låg vårt hus, det här var vårt fält…
Gamlingarna grät men Abu Yusuf kände kände inget särskilt.
Abu Yusuf berättar om vardagslivet, inte om storpolitiken, men det har ju alltid varit storpolitiken som bestämt vardagen.

Så han säger att det var bra under ockupationen, bra i den meningen att livet var lugnt och att det fanns möjlighet att försörja sig. Han studerade på Bir Zeit-universitet på den ockuperade Västbanken och brukade arbeta på israeliska byggen under ferierna.
1987 var ett olyckligt år, på den punkten är Abu Yusuf bestämd. Då började intifadan, upproret mot den israeliska ockupationsmakten, ungdomarna gav sig ut på gatorna och kastade stenar mot soldaterna och till en början såg det kanske effektivt ut men det slet sönder väven i det palestinska samhället.
Muslimska brödraskapet bildade Hamas. Få trodde att en grupp religiösa fanatiker skulle få någon makt att tala om.

 

Efter sex års intifada, sex år av våld och krigstillstånd, sex år som skapade en generation förvildade ungdomar utan skolgång, undertecknade den palestinske ledaren Yassir Arafat och den israeliske premiärministern Yitzhak Rabin Osloavtalet som syftade till att palestinierna skulle få självstyrande områden och så småningom en egen stat.
1994 tilläts Arafat att från exilen i Tunisien resa in i Gaza.
Plötsligt verkade det som om Gaza kunde bli ett land som andra. Abu Yusuf drev en reklambyrå. Det bildades företag. Fabriker. Gaza exporterade grönsaker till Europa.
En kort tid hade Gaza till och med en egen flygplats innan den förstördes av israelerna.
Men konflikten mellan fundamentalisterna i Hamas och Arafats Fatah fördjupades till ett lågintensivt inbördeskrig med hundratals döda och tusentals skadade. Fatah förlorade.

Sedan dess pågår en intern palestinsk konflikt och ett lågintensivt krig, och ibland högintensivt, mellan det instängda Gaza och Israel. Och den israeliska stölden av mark på Västbanken fortsätter.
Abu Yusuf sitter i fåtöljen med ytterkläderna på och med en pälsmössa på huvudet. Han har influensa och har inte rört sig ute på ett par veckor. Så fort han blir frisk, säger han, ska han fortsätta att sammanställa sina dokument.

Han tar en klunk sött, starkt te ur ett litet glas. Han hostar.
Man måste vara försiktig med Hamas säger han. De har ställt frågor om Abu Yusufs förhållande till Sverige. De förhörde sonen Ghassan och hängde honom i armarna en hel natt för att klämma ur honom om han hade några relationer med Fatah i Ramallah på Västbanken.
Alltid är det någon annan som bestämmer.
Alltid är det någon som ska styra och ställa med livet för en blid och försiktig man som Abu Yusuf. Israel. Egypten. Arabförbundet. USA. Fatah. Hamas. Det finns inte plats för att räkna upp alla!

Att sälja möblerna och ge sig av var ett livsavgörande beslut, det mest drastiska Abu Yusuf gjort, lika drastiskt som när hans föräldrar flydde 1948. Men har han någon plats att fly till sedan EU stängt gränserna?
Som alltid är det någon annan som bestämmer Abu Yusufs öde.
Bruset från trafiken nedanför fönstret överröstas av böneutroparna i Istanbuls 3 113 moskéer. Ropen hakar i varandra och ger en sterefonisk effekt som trycker undan alla andra ljud.
Rösterna rullar över staden, rullar in i lägenheten där Abu Yusuf lutar sig fram och tar ännu en klunk té.
– Kan man skriva till den svenske kungen? frågar han.