TUSENTALS ÄR FAST PÅ EUROPAS FÄNGELSEÖ

För ett år sedan dominerade flyktingkrisen världens medier.
I dag skrivs nästan ingenting. Men det betyder inte att människor slutat drömma om Europa. Tvärtom.
Förra året dog 5 000 människor när de försökte korsa Medelhavet, en rekordhög siffra.
Samtidigt sitter tusentals flyktingar fast i läger runt om i Europa, i väntan på att deras öde ska avgöras. Processerna tar månader, till och med år.
Aftonbladet har träffat de bortglömda.

Lesbos.

å kvällarna väntar i hamnen den stora blåvita färjan som ska föra passagerare från semesterön Lesbos till Pireaus, Atens hamnstad, en stor upplyst färja som är mycket mer än ett fartyg, den är friheten, lamporna som käckt lyser upp däcket är hoppets ljus och rampen som leder in i fartygets buk är vägen mot framtiden.
Men först gäller det att ta sig ombord. De unga grabbarna från Marocko, Algeriet och Tunisien cirklar försiktigt nere i hamnområdet. De kan några ord franska (”l’argent” = pengar), tyska (”Ausweis” = ID-handling) och engelska (”work” = arbete).

De kan enstaka glosor på de stora europeiska språken men talar gatans ordlösa språk flytande.
Ännu dröjer det innan färjan lämnar hamnen. Först ska lastbilarna med långa, tunga släp kämpa sig uppför rampen, sedan några små personbilar och ett par motorcyklar.
Där kommer en buss med familjer, små barn, stora barn, trötta kvinnor, trötta män – människor från Syrien som klarat sig genom flyktinglabyrintens alla hinder och fällor och äntligen får röra på sig, bort från Lesbos, en plats känd som semesterparadis men som till och med öns främste företrädare nu kallar fängelse.
Därför vilar ett lugn över dessa familjer. Snart är den långa resan slut. På andra sidan havet väntar Aten och sedan Europa – Europa!
De strömmar ut ur bussen och placerar sina påsar och överfyllda resväskor av billig galon längs räcket vid biljettluckan. Några sätter sig på bänkar som har kalla ribbor av aluminium. Andra vankar sakta av och an. Barnen är först stilla men klungar strax ihop sig och springer ut på den vidsträckta hamnplanen där sju löshundar väntar på att bli retade.

Amina Ali från Aleppo har fem barn med sig: Mustafa, 4, Georgina, 14, Juman, 12, Juan, 11, och Juliana, 13. De ska till Sverige där pappa Abdulrahman, lärare till yrket, väntat i ett år och sju månader. Vilken stad? De vet inte, och det spelar ingen roll bara det är en stad utan bomber, skottlossning och utan religiösa fanatikers eller en politisk diktators likgiltighet för liv.

Tre av de marockanska grabbarna glider försiktigt in bland familjerna. Två lutar sig mot räcket, en sätter sig på marken.
De försöker vara osynliga. Om någon frågar efter identitetshandlingar – Ausweis! Papers! – förstår de först inte, de förstår helst ingenting om de blir tilltalade av någon i uniform, men till sist vecklar en av dem fram en slitet papper med en stämpel på. Det duger inte. Pappret är blott en bekräftelse på ett vederbörande har anlänt till Lesbos över havet från Turkiet och väntar på att få sin sak prövad.
Pappret fungerar som en fotboja snarare än en bekräftelse på att bäraren är en fri människa, för pappret säger också att han inte äger rätt att lämna Lesbos.
– Res på dig! ryter en hamnpolis till den marockanska grabben på marken. Kom igen, res på dig!
Polismannen föser iväg de unga männen som nästan är pojkar från gruppen av lyckligt lottade syrier, schasar dem bort till grinden och säger åt dem att sticka.

Varje kväll är det likadant. Grabbar från Nordafrika försöker smyga in bland dem som vunnit rätten att resa, de försöker smyga sig på lastbilarna och poliserna lyser i släpen, lyser på taken, lyser längs underredena – och se, där är en – kom fram, upp med dig – stick. Han får en knuff i ryggen vid grinden och höjer armen i en upprorisk gest som ska betyda, dra åt helvete du också.
Det är en trött, rutinartad gest.
Polismannen säger att han skulle kunna gripa den illegale migranten. Men vad tjänar det till? Varje kväll är det samma kurragömma och om man grep alla och återförde dem till flyktinglägret Moria uppe i bergen skulle ordningsmakten förvandlas till rena taxirörelsen.
Så de får gå.
Men är det säkert att han går ända upp till det ökända Moria?
Moria med tre rader höga staket prydda av rakbladsvass concertinatråd? Moria med vakttorn och strålkastare och instängslade sektioner som ska ge lugn och säkerhet men som förstärker känslan av maktlöshet och att inget händer, att livet rinner bort.

Moria som vann tillfällig internationell ryktbarhet när tälten säckade ihop i vinterns plötsliga snöoväder? Moria där kravallpolisens hotfullt mörkblåa buss med galler för fönstren ruvar strax bortom den välbevakade porten, ruvar i väntan på upplopp, i väntan på att invånarna ska tända eld på sina tält som de gjort två gånger tidigare?
Moria som har plats för 1 300 personer men grekiska polisen beräknar att drygt 4 000 migranter finns där medan FN:s flyktingorgan UNHCR gissar på kanske 3 000.
Så här är det att fastna i det överfyllda Moria:
Man betalade en flyktingsmugglare i Turkiet, man tillhörde de som var lyckliga och överlevde resan över havet, man togs om hand av grekiska myndigheter, man fick sitt papper som bekräftade att man anlänt och att man inte får lämna Lesbos.
Och sedan händer inget.
Och sedan händer inget.

Ibrahim Swedani, 47, anlände för fem månader sedan. Han är en av de självklara flyktingarna. Från Damaskus. Alla hans dokument är i ordning. Han bär dem i en liten svart midjeväska, inslagna i en plastpåse, sedan en plastpåse till, och en till.
Man kan inte vara nog rädd om pappren. De bevisar att Ibrahim Swedani är en människa och inte ett bara ansikte bland hundratusen andra, dessa patetiska, anonyma spillror från krigen i Asien som sköljs upp på Europas östra strand. Ett pass. Ett ID-kort. En tummad inbjudan till en mottagning på svenska ambassaden i Damaskus där Ibrahim Swedani arbetade på visumavdelningen under ett år i slutet av 90-talet. Bilder: Ibrahim Swedani bär solglasögon och ler självsäkert och glatt in i kameran, Ibrahim Swedani i snygg mörk kostym. Han var chef för en restaurang, han var chef för en galleria i Damaskus.
– Jag är Mr Swedani! säger han. Jag var en framgångsrik man, en gentleman. Nu är jag … en djungelman. Detta är en djungel.

Han vaknar fem varje morgon. Allt är vått, allt är surt. Han går ut i det kalla mörkret, han ställer sig i kö för frukosten som delas ut 06.30. Poliser håller ordning på det långa ledet. Inget bråk! Håll din plats. En croissant, en flaska vatten.
Sedan ställer han sig i en ny kö för att få veta vad som sker med hans fall. Om något sker. För tre månader och 15 dagar sedan kallades han äntligen till en intervju. Ibrahim Swedani kan ge exakta tidsangivelser, för i tristessen finns inget annat att göra än att räkna månader, veckor, dagar och timmar.

Intervjun varade en hel dag. En hel dag! Ibrahim Swedani redogjorde för sitt liv, för sina skäl. Han vill vart som helst i Europa, vart som helst där han kan känna säkerhet och bygga upp sitt liv igen.
Han fick avslag. Ingen asyl. Swedani var inte förvånad. Alla får avslag i första instans. Han tilldelades en advokat. Han överklagade.

Nu köar han varje dag för att få tala med sin advokat. Vad händer? Finns det något mer vi kan göra? En hel dags köande för två tre minuters samtal där den överlastade advokaten meddelar: inget än, vi får vänta…
Och nästa dag köar han igen och ställer samma frågor och får samma korta svar, men det gäller att fortsätta köa säger han, för annars blir man bortglömd, man blir ett av alla anonyma ansikten i mängden och ett anonymt ansikte i mängden bryr sig ingen om.
(Ibrahim Swedani är ändå lyckligt lottad. En algerier bryter in i hans berättelse och ropar: Jag har varit här i fem månader och har inte ens fått registrera mig! Asylsökande kan få vänta upp till nio månader på första beslutet. Och det andra? Appelationskommittén har hittills bara avgjort fyra eller fem överklaganden, från syrier, och av dem fick bara en stanna, för oavsett löften om individuell prövning och skydd för utsatta tänker Europa inte ta emot fler.)

Moria är ett slutet läger. Inga utomstående får komma in, journalister är inte välkomna och till och med besökande politiker har nekats inträde. EU har skickat stödpersonal som ska hjälpa till med asylansökningarna men efter upploppet i oktober då Morias invånare satte eld på asylkontoret vägrar Belgien att delta. Moria anses för farligt.
Invånarna får lämna lägret om de vill. Utanför finns några kaféer, samma slags kaféer som i alla flyktingläger: tak och väggar av presenningar, grusgolv, hoprafsade plastbord och plaststolar, ofta vingliga och trasiga, ett primitivt kök i en husvagn.
Män sitter i ringar runt kaminer och försöker värma sig. Män med trötta, tomma blickar. Män som glor in i sina telefoner, sökande efter nyheter, sökande efter något som kan ge hopp.
I kaféet ger Ibrahim Swedani sin berättelse. Den avbryts av ett bråk som flammar upp utanför – skrik, knuffar och sedan blir det lika fort tyst igen – ett gruff som ingen bryr sig om, för det är så ofta bråk mellan män med nerverna utanpå.

Efter överenskommelsen mellan EU och Turkiet i mars förra året om att
72 000 flyktingar ska återföras till Turkiet har flyktingströmmen minskat till en bäck. Bara 400–500 personer har kommit över havet hittills i år. Så de grekiska myndigheterna har haft gott om tid att få ordning på Moria.
Ändå bor fortfarande över tusen personer i de miserabla tälten. De bor där trots att det på Lesbos finns containrar, skänkta av EU, som ska ställas i ordning för att bli små enkla hus.

Ingen har klarat av att organisera transporten av containrarna och det tämligen enkla byggprojekt som skiftet från tält till färdiga småhus innebär. Så lösningen på snöovädret och blåsten och de kalla, ihållande regnen blev att parkera en stort örlogsfartyg nere i hamnen. ”HS Lesvos” är en landningsfartyg för stridsvagnar, nu tillfälligt hem för de invånare i Moria som föredrar lastutrymmet på fartyget framför tälten i vätan.
Fartyget har plats för 500 personer men bara 40 tackade ja.
– Om jag lämnar Moria mister jag mitt tält, mitt hem. Var skulle jag bo när jag kommer tillbaka från skeppet? Jag stannar! säger Ibrahim Swedani.
Den grekiska staten har på ett år inte ens använt de 300 miljoner euro som EU ställt till förfogande för flyktinghanteringen.
– På ett år har Grekland inte lyckats inrätta en myndighet för att använda pengarna, säger en mycket initierad person. Ett år! Nu har de 2017 på sig, sedan tar EU tillbaka pengarna.

Förutom Moria, som lyder under grekiska regeringen, finns ett annat läger på ön, det heter Kara Tepe och ligger på en höjd med utsikt över Egeiska havet. Kara Tepe sköts av kommunledningen i Mytilene, centralorten på Lesbos.

Kara Tepe är ett öppet läger. Bara ett stängsel omger lägret och det sitter gammaldags taggtråd högst upp, inte rakbladsvass concertinatråd.
Hit överförs personer från Moria som anses särskilt utsatta. Familjer med småbarn, gravida kvinnor, gamlingar, sjuka, handikappade. Alla bor i små containerhus eller Ikeahus med plastväggar och tak av presenning.
Lägerchefen heter Stavros Mirogiannis, en hjärtlig, bullrande karlakarl som för besökaren omedelbart förklarar att han inte är romantiker eller idealist, han är realist. Han är hjärtligt trött på högstämda tal och romantiska föreställningar om flyktingarna och hjälpen till dem. När han fick ansvaret för Kara Tepe fanns här 80 hjälporganisationer och han slängde ut alla utom 13.
– Det var en romersk orgie! säger han. Så jag rensade byn.
Han kan hjälpindustrin, säger han. Så kallade biståndsarbetare och aktivister står vid stranden och tar emot barn och låter fotografera sig med de små i famnen för att få fler donationer så att businessen kan fortsätta.
– Jag säger nej till hjälp varje dag. I dag sa jag nej till Rädda barnen som erbjöd något vi inte behöver. Jag har sagt nej till Läkare utan gränser som ville komma hit med en psykolog. Jag har redan två organisationer som förser oss med psykologer. Ge oss en jourläkare! sa jag. En läkare som arbetar på nätterna. Men det kunde de inte ge mig.

Ordning och reda. Värdighet. Det är nyckelorden för Stavros Mirogiannis.
– Du kan förlora dina pengar och ditt hem. Du kan skaffa nya pengar och bygga ett nytt hem. Men förlorad värdighet får du inte tillbaka.
Arbete. Flyktingarna får plocka oliver som pressas och blir olja. Skola. Undervisning.
– Många vet inte var Sverige ligger. Eller Tyskland. Några har aldrig sett havet och kallar det Den stora floden. Jag förklarar vad Europa är: lagar, regler, gränser, system. Jag säger till dem att de inte har en chans om de inte tar sitt öde i sina egna händer.
En promenad genom Kara Tepe visar Europa så som européerna själva vill se sin världsdel, men den blir också en omedveten vrångbild.
En lekplats. En liten fotbollsplan. Stojande barn. En sjukstuga. Ett säkerhetsteam som kontrollerar att gasvärmarna inte utgör brandfara. Handikapptoalett. En ”hygienkiosk” där Kara Tepes invånare gratis får hämta tvål, blöjor och tvättmedel.
Frukost, lunch och middag levereras tre gånger dagligen till husen så att invånarna inte ska stå i kö, för i köer blir människor trötta och upprörda, de blir för kalla eller för varma och det kan sluta i slagsmål och demonstrationer.
En kiosk där det serveras gratis té. Skomakare. En liten amfiteater där tillresta clowner har uppträtt för barnen.

Här finns också några av de hjälparbetare som fortfarande har tillträde till lägret. Två unga tjejer från Holland ser på medan en tredje valhänt målar väggen till amfiteatern. En ung holländare med gul neonväst som det står ”RESCUER” på berättar att han grävt ner kablar från solpanelerna till containerhusen.
– Så att ingen snubblar på dem.

Det är det välmenande, välorganiserade och överbeskyddande Europa som visar sig i Kara Tepe, ett Europa som har så mycket pengar att 300 miljoner euro får ligga orörda i ett år, ett Europa där ungdomar kan resa tvärs över kontinenten för att måla några brädor och gräva ner en kabel, enkla sysslor som invånarna i lägret lätt kunde utföra själva.
Och det enda Europa begär är: hit men inte längre.
På fängelseön Lesbos finns inte bara flyktingar från Syrien, Irak och Afghanistan. Här finns män från Ghana, män från Kongo och Nigeria, ungdomar från Marocko, Algeriet, Tunisien och Libyen.
Bangladesh, Pakistan och Sri Lanka.
Egypten.
49 nationaliteter! Här finns till och med personer från Dominikanska republiken i Karibien.
Alla ska igenom den tröga och till synes oväldiga asylprocessen där varje individ får sin sak prövad. Varje individ ska intervjuas i timmar, varje individ ska vänta månad efter månad, och nästan varje individ kommer att få nej. Det är bestämt på förhand oavsett vad som sägs i deklarationer och tal.

I en övergiven fabrik av kall, rå betong nedanför höjden där Kara Tepe ligger har ett par hundra unga män skaffat sig en hemvist utanför systemen. Det är ungdomar mest från Nordafrika som lever i en miljö som för tankarna till en värld där civilisationen brutit samman. De har stöd av anarkisterna i nätverket ”No Border” som anser att människor ska få bosätta sig var de vill.
Man går i vattenpölar och lera för att komma till ingången. Där står ungdomar i den regntunga kylan och äter lunch på plasttallrikar. Det ryker om maten. En kall vind drar ner från bergen och in i den gamla fabriken. Där finns ett hyllsystem, fem meter högt, och däruppe på hyllorna har några satt upp små tält, som fågelbon, trygga nästen.
Ett pingisbord tillverkat av lastpallar och en spånplatta. En soffa av lastpallar och ett par skitiga madrasser. En trasig soffa med ett bildäck i stället för ben.

Tyska ungdomar, en norsk 19-årig flicka, en grekisk flicka: anarkister som tror att de skapar en bättre värld.
Paroller på väggarna: No Shame, No Rules. Say it Loud, Say it Clear, Refugees are Welcome Here!
Leda. Väntan. Fylla på kvällarna. Den norska flickan och hennes väninna låtsas gå ner till stan för att sova där, de smyger tillbaka i natten när de unga männen har somnat och går till vila i fabrikens ”dagis”, en dyster del av byggnaden avskärmad av filtar och med ett par gosedjur på golvet.
Framåt eftermiddagen kan några av grabbarna ta sig ner till hamnen och försöka smita på färjan till Aten. Alla drömmer om Aten. Bara man kommer till Aten kan man ta sig vidare.
Och poliserna går sina rundor och spänner ögonen i dem och säger: Res dig! Vad gör du här. Stick!

REPORTER

FOTOGRAF

URBAN ANDERSSON