VÄLKOMMEN TILL EUROPA

EU försöker återsända migranter till Turkiet och stoppa flyktingströmmen. De som ändå riskerar livet för att ta sig över havet möts av ordet ”välkommen” när de plockas upp av EU:s bevakningsfartyg.
Aftonbladets Peter Kadhammar och Urban Andersson, foto, följde med en patrull på havet.

Ombord på ”Peter Henry von Koss”

artyget stävar ut ur hamnen ett par timmar före soluppgången. Ännu en dag ska männen ombord på ”Peter Henry von Koss” bevaka EU:s gräns, ännu en dag ska de söka efter migranter i de mörka, oroliga vattnen mellan Grekland och Turkiet.

Styrmannen Frode Holmedal har säkerhetsgenomgång. Eventuella migranter förs ombord på höger långsida: röd zon. Personalen som tar emot dem ska bära skyddsmask, skyddsdräkt, handskar och skydd för skorna, allt för att undvika eventuell smitta.
Visitering efter eventuella vapen. Därefter förs migranterna till främre däck, också röd zon.
Det norska fartyget är migranternas första möte med Europa och en illustration till den välordnade och genomorganiserade Europeiska Unionen. Vilken kontrast mot den kaotiska Mellanöstern och statskuppens Turkiet.

Migranter som hamnat i vattnet plockas upp av lättbåten med aktersnurra som hänger på över akterdäck. Båt och personal kan vara i vattnet på mindre än fem minuter. Båten befinner sig i gul zon.
Grön zon är operationsområdet inomhus, det vill säga bryggan, kabyssen och hytterna. Dit äger inga migranter tillträde.
Båten stävar söderut. Här är sundet mellan Grekland och Turkiet tio sjömil, 18 kilometer, och för att upptäcka de små, ranka farkosterna med migranter har kapten Andreas Johansen två radarskärmar, digital kartmaskin, värmekamera och gammaldags kikare, när det ljusnar.

”Peter Henry von Koss” är Norges bidrag till bevakningen av EU:s sjögräns i östra Medelhavet. Förra året nådde 175 000 migranter Grekland över havet, men efter avtalet mellan EU och Turkiet i mars att migranterna ska återföras till Turkiet sjönk antalet dramatiskt.
Så männens uppgift ombord på ”Peter Henry von Koss” är dubbel. De ska bevaka gränsen tillsammans med grekiska örlogsfartyg, ett stort brittiskt patrullfartyg och svenska kustbevakare.

Men bevakningen är bara symbolisk om man med bevakning menar hinder för utomstående att ta sig in. Båten stävar med autopilot en sjömil in på grekiskt vatten. Det betyder att de migranter som Andreas Johansen upptäcker redan befinner sig i EU. Det ingår inte i Johansens uppdrag att bogsera dem ut igen.
Han är ung, bara 31 år, och har varit sjöman i 14. När han beskriver migranterna säger han: Oroliga. Rädda. Sjösjuka. Förra året kom mest män. På senare tid har det mest varit kvinnor och barn.
Han vet inte varför strömmen av människor ändrar karaktär.

Andreas Johansen gissar att han under ett år plockat upp mellan 1 000 och 1 500 personer. De han inte klarar att ta upp på grund av väder eller för att det inte är akut nödvändigt eskorterar han in i hamnen i Mytilene, centralort på Lesbos.
– Vi lägger oss vid sidan av dem för att skydda dem för vinden, säger han.
Migranterna kommer från länder där det är rutin att intagna får stryk av polisen, länder där tortyr är självklar, där makthavare summariskt avrättar motståndare, bombar sina medborgare med bensinbomber, bombar sjukhus, där främmande makter har bombat regimer de velat ha bort och där främmande makter fördelar vapen till dem de för tillfället stödjer.

Ombord på ”Peter Henry von Koss” är det lugnt, nästan stilla. De är tre man från norska Räddningssällskapet, båtens ordinarie besättning, och tre man från polisen. De småpratar lågmält. Det knastrar inte ens från kommunikationsradion.
Karlarna dricker kaffe. Andreas Johansen går ner i kabyssen och gör i ordning våffelsmet, dagens lunch. Frode Holmedal tar över rodret. Öivind Kvalvaag, chef för poliserna, spanar över vattnet i kikare. Maskinchefen Jonas Dahlén, svensk, från Sundsvall, mixtrar med en apparat.
Båten stävar sakta framåt i drygt fyra knop.
Om man frågar karlarna på båten varför de valt sina yrken lyder svaren omväxling, action, göra nytta, utmaningar, givande.
Men också ledighet. Besättningen på fartyget arbetar fyra veckor och är ledig fyra.
Och betalningen är bra: missionstillägg, traktamente och familjetillägg utöver den ordinarie lönen.

Migranterna kommer från länder där religiösa fanatiker ägnar sig åt slavhandel, gör bilbomber, skickar fram självmordsbombare, kastar homosexuella från hustak, våldtar, lär barn att döda, mördar ”otrogna”, mördar genom att bränna, skära av halsen och dränka, genom att skjuta människor på led.
Polismannen Stian Myrseth går ner i kabyssen och gräddar våfflorna. Till dem kan man få sylt, chokladkräm eller norsk brunost.
Först ställer vi oss i fören och ropar till dem, säger Andreas Johansen. Vi säger att vi är en norsk båt i tjänst hos EU:s gränsskydd Frontex. Det svåraste är att få dem att stanna. De är oroliga att de fortfarande befinner sig på den turkiska sidan. Jag säger att de är på grekiskt vatten och att vi ska föra dem till en grekisk hamn.
– Det lugnar sig när vi fått dem ombord, säger Andreas Johansen.

Poliserna har kakifärgade uniformer, sjömännen har grå.
Migranterna kommer från länder där en uniform kan vara nog för att skapa skräck.
– Vi hälsar dem välkomna, säger Andreas Johansen. Vi har teddybjörnar som vi ger barnen.

Dagen lider mot sitt slut och ”Peter Henry von Koss” återvänder mot hamnen i Mytilene. I dag fanns inga migranter i sundet, inga som upptäcktes i alla fall. Karlarna säger att det är ju skönt att inga människor är ute och riskerar livet i dag, men det finns också en underliggande besvikelse, fartygets uppdrag är ju att rycka ut och rädda – action.
De är nästan ursäktande: Man vet aldrig… inte varje dag…
Men jag tänker på Andreas Johansens ord, att han hälsar människorna som kommer från infernot välkomna.
Det senaste året har vi talat så mycket om kulturskillnader, om d e och o s s.
Den utsträckta handen och ordet ”välkommen” är den verkliga kulturskillnaden för den som lämnat Syrien, Irak eller Afghanistan.

REPORTER

FOTOGRAF

URBAN ANDERSSON